Idag var en väldigt omtumlande dag, av många anledningar. Nuförtiden är det väldigt sällan jag tänker på de saker som en gång tyngde mig så oerhört. Det är bra, såklart. Men det är viktigt att reflektera. Och det är viktigt att "know thyself", som en professor sa till mig igår. När jag satt på bussen till bion idag mejlade jag med en nära vän i Sverige som sa "du känner verkligen dig själv bra". Ironiskt nog betydde de orden väldigt mycket, speciellt efter att ha haft en lång och aningen utmattande konversation med organisationen Maskrosbarns grundare. Min barndom känns inte ens som en del av mig längre. Jag känner mig... vanlig. Mamman som försvann och pappan som efter en väldans massa år kom att bli den fasta punkten. Och så tänkte jag på de där åren när jag försökte bli av med mig själv, när jag gav allt för att inte få tänka. Och hur jag nästan tog kål på mig själv till och med efter att de åren var över. Skammen, såklart. För vem skulle inte skämmas egentligen? Och så tänkte jag att fy fan vad skönt det är att bli äldre. Och tack snälla för att jag har förlåtit mig själv. Tack snälla snälla. Jag har förlåtit mig själv, äntligen, och det är nog det allra viktigaste.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.
- Jonas Gardell
No comments:
Post a Comment