Monday 9 December 2013

9/12

All these things shall love do unto you
that you may know the secrets of your heart,
and in that knowledge become a fragment of Life's heart.


Jag var ganska religiös som barn, jag läste bibeln på skolbussen och bad till Gud varje kväll innan jag gick och lade mig. Detta ända fram tills jag tio, elva år. Nu verkar det jättekonstigt. Ingen i min familj är religiös och jag är verkligen inte religiös nu men då trodde jag att jag var det. Visst har jag läst stycken ur religiösa skrifter sedan dess men jag har aldrig känt mig särskilt nära texterna eller vad de handlar om, på samma sätt som jag inte känner mig nära händelser från svunnen tid jag läser om i olika historieböcker.

When you are sorrowful look again in
your heart, and you shall see that in truth
you are weeping for that which has been
your delight.

Första gången jag läste Khalil Gibrans Profeten var lite över ett år sedan. Att säga att detta litterära verk förändrade mitt liv hade sannerligen varit att ta i, men när jag flyttade till Afrika och endast kunde ta med en bok var det Profeten jag valde. Den är fylld med anteckningar, mina egna funderingar om Gibrans texter vilka jag vid detta laget kan utantill. Boken är faktiskt ganska söndernött om jag ska vara ärlig, men ändå får jag exakt samma känsla varje gång jag läser ur den. Det finns ingen bok som berört mig så mycket och kanske har jag nu en aning om hur det känns att kunna vända sig till en helig skrift för råd och vägledning. För ofta vänder jag mig till Khalil Gibran.

Into the seasonless world where you
shall laugh, but not all of your laughter,
and weep, but not all of your tears.

Thursday 5 December 2013

5/11

Jag har i tidigare inlägg uttryckt en önskan om att få resa utanför Kampala, om att få uppleva eller iallafall bevittna ”majoritetens verklighet”. Sedan dess har jag rest till Jinja, Ssese Islands och Karamoja. Inte vidare många ställen med andra ord, men nu har Kampala blivit mitt hem (på riktigt!) och det finns inget annat ställe i hela världen där jag har så många vänner samlade, och det är ofta ett eller annat evenemang vi alla vill gå på under helgerna.

Så var det även den helgen vi bestämde oss för att åka till Jinja. Jinja ligger precis i början av Nilen, dit flertalet av mina vänner åker för att paddla kajak någon helg i månaden. Jag och tjejerna åkte dit för ungefär en månad sen och hade det hur kul som helst. För det första var det såklart roligt att för en gångs skull lämna Kampala, men det var också trevligt att paddla kajak och hela Kampalas unga expat-elit var där – vi hade med andra ord en mycket trevlig, och något vild, utekväll. Jinja är även känt för sina chiapattis – cihiapattis är en sorts crepe som säljs vid vägkanterna i Uganda, men i Jinja lyxar man till det med såväl ägg som tomat och avokado, medans de i Kampala oftast inte har någonting alls i utan endast är en tjockare och torrare pannkaka (inte en favorit, med andra ord).


Ugandas bästa chiapatti in the making

Helgen innan var vi 20 personer som åkte till Ssese Islands för att fira en väns födelsedag. Ssese Islands är skärgården vid Lake Victoria, och även om jag tidigare sagt att jag minsann inte skulle bada i snäckfeber-infekterade Lake Vickan så blev det såklart så iallafall. Med andra ord har jag nu nästan garanterat snäckfeber, men det är lätt botat med over the counter antibiotika som inhandlas för 20 spänn. Och visst var det värt det! Vi campade och drack waragi (ugandiskproducerad gin) och badade och spelade volleyboll och hade en fantastiskt rolig tid.


Lägereld, Ssese Islands

Nu, tre veckor senare, är jag ute på fältresa i Ugandas nordöstraregion Karamoja med två av mina kollegor från ambassaden. Uganda är som bekant ett av världens fattigaste länder, och Karamoja är Ugandas fattigaste region. Jag har varit i Uganda i tre månader nu och jag kan utan tvekan säga att dessa tre dagar i Karamoja har varit den mest lärorika och fascinerande period under hela min tid här. Vi har färdats hit med hjälp av en av ambassadens chaufförer, och så fort vi kom utanför Kampalas förorter förändrades såväl landskapet som folket anmärkningsvärt. Borta var de stora och små köpcenter jag tidigare nämnt, och även de stora bilarna (såtillvida att de inte hade UN skrivet stort och blått över sig – se nedan bild) och också kostymnissarna man inte kan gå två meter utan att stöta på i Kampala. Istället var det de skjul man ser här och var i Kampala som var utbredda i samhällena, med få andra byggnader. Ju längre ut vi kom desto mer landsbygdaktigt blev det, och helt plötsligt susade vi förbi små byar av lerhyddor och inget annat, med befolkningen sittandes utanför bland eldar, någon vattenpump här och där och nakna barn som antingen sprang omkring eller såg efter kor och getter. Helt plötsligt kändes Uganda inte alls värst modernt.


FN-eskort från ett av sjukcenterna

Vi är här för att följa upp ett UNFPA- och Unicef-projekt som delvis finansieras av Sida och alltså de svenska skattebetalarna. Vissa av sakerna jag har haft fantastisk tur att få beskåda har kanske fånigt nog gjort mig något emotionell, till den grad att jag faktiskt fått anstränga mig för att inte börja gråta. Ett av ställena vi besökte var ett outreach center dit Unicef en gång i månaden reser för att ta undernäring- och HIV-tester av en del av den Karamojong-befolkning som bor ute i bushen. Undernäringstest av barnen tas med hjälp av något som kan liknas vid ett måttband, och det var bokstavligt talat otroligt att se hur vissa av barnen som så uppenbarligen var undernärda endast räkandes som ”moderately malnourished”. Alla barnen som är undernärda får lämplig kostersättning i linje med deras testresultat, och visst var det flertalet barn som var mer undernärda än endast ”moderately”.


Jag och kollegan tittar med spänning för att se hur testerna fungerar...


...för att se att den här magra pojken tydligen inte alls är undernärd,
internationella mått mätt

Här är fattigdomen påtaglig, och med fattigdom menas givetvis inte endast avsaknaden av pengar utan helt enkelt avsaknaden av näringsrik föda. Dessutom är majoriteten av Karamojong-befolkningen analfabeter och det är också många som inte har tillgång till sjukvård – som dessutom ofta är alldeles gratis - då de helt enkelt bor alldeles för långt iväg från det närmaste sjukhuset. Just därför är det fantastiskt att se hur organisationer som UNFPA och Unicef organiserar outreach center nära befolkningen. Genom gruppsamtal anpassade till den lokala kulturen är HIV/AIDS nu betydligt mindre stigmatiserat, till den grad att såväl kvinnor som män stod upp för att högt och tydligt berätta deras historia gällande HIV inför resten av deras grupp, utan att påvisa någon som helst skam. Kanske för första gången någonsin gör det mig stolt att vara svensk, att svenska skattebetalare kan bidra till något så otroligt viktigt och närmast revolutionerande. Givetvis handlar det heller inte bara om skammen, utan även om det faktum att barn som föds till HIV-positiva mödrar förblir HIV-negativa om de får ARV från födseln. Nedan ser ni en bild på ett ungt par där både mamman och pappan är HIV-positiva, medan deras två barn är HIV-negativa – just på grund av det faktum att modern sedan födseln har tagit sin medicin, och för att föräldrarna vet om att sådan medicin faktiskt existerar.


Detta unga par går till ungdomscentret för sin månatliga ARV-behandling.
Mamman har tagit sin ARV-behandling sedan hennes barn föddes,
vilket innebär att barnen är HIV-negativa.

Under ett annat tillfälle besökte vi ett ungdomscenter långt ut på landsbygden och ungdomarna – som ofta också är föräldrar – hade slutit upp för att välkomna och tacka oss med sång och dans. Det var rörande, såklart, och om man vägrar att tro statistiken som påvisar den positiva utvecklingen i Karamoja var karamojongernas sång och dans iallafall för mig ett testament att biståndspengarna för många bidrar till ett bättre liv. Det betyder givetvis inte att det inte längre finns saker som kan förbättras – det finns det definitivt, och det var bevisat när en av medarbetarna från Unicef förklarade att den utbildade läkarpersonalen ofta inte vill ta hand om fistula-reparationer på grund av stigmatiseringen kring detta. Då blev jag så trött. Om inte ens högutbildade läkare kan se att fistula är ett högst hälsovådligt problem som uppkommer på grund av uteblivande kunskap, hur kan man då hoppas på att lokalbefolkningen ska vända sig emot stigmatiseringen?


Karamojong-folket välkomnar oss med sång och dans,
sjungandes "long live Unicef, long live Sida"

Jag hade kunnat ge tusen exempel till, inte bara från fältbesöken utan också från de saker jag sett och de saker som berört mig när vi har färdats mellan de olika besöken. Det är viktigt att betona att jag mestadels blivit positivt berörd. Visst finns det en hel del misär här, men det betyder definitivt inte att allt är miserabelt. Det är så uppfriskande att se människor här skratta och sjunga och lattja och det får mig att känna att jag aldrig vill återvända till Kampala, än mindre Europa. Jag tror nog att det blir fältarbete för mig nästa termin, på ett eller annat sätt. Och nu känner jag för att sadla om och göra min MSc i public health snarare än migration, för att senare förena de två genom att jobba med public health i konfliktsituationer alternativt flyktingläger. Som ung västerländsk kvinna har jag ofta haft ångest för plugget, framtiden och livet rent generellt men jag tror verkligen inte man har tid att tänka för mycket när man är ute i fält. Det finns så mycket att se, att lära, att göra och sen förstår man givetvis att alla ens problem är ganska triviala om man ser till den stora bilden. Jag sa till en vän igår kväll att jag minsann tänker åka och göra fältarbete vid flyktinglägerna längsmed den kongolesiska gränsen i vår. Han undrade irriterat varför jag alltid insisterar på att vilja åka till ”världens farligaste platser”, varpå jag svarade att det får mig att känna som att ”it's Wednesday morning baby, and I'm alive”. Och så är det ju. Herregud, alla ens problem blir så jävla triviala när man inser att världen faktiskt inte alls handlar om huruvida man väger fem kilo för mycket eller om man fick en first class mark på sin senaste uppsats. Jag ser otroligt mycket fram emot den dagen jag gifter mig i lång vit klänning med en stilig karl på armen, men tills dess lever jag mer än gärna ute i fält för att se så mycket av världen som bara möjligt är.


Spot the ridiculous looking westerner...

Och till något helt annat – för alla de som känner för att läsa om norra Uganda, LRA och Joseph Kony under lättsamma former kan jag varmt rekommendera ”The worst date ever: Or how it took a comdey writer to expose Africa's secret war”. Visserligen är titeln något överdriven, men komikern Jane Bussman gör ett utomordentligt jobb när hon skriver om hur hon på grund av en snygg kille (såklart) kom att upptäcka exakt hur den ugandiska regeringen var inblandad i LRA-konflikten. Boken är dessutom fantastiskt rolig, och för London-älskare såsom mig själv finns det otaliga referenser till denna härliga stad.


Nu är det dags för mig att gå till sängs. Imorgon styr vi kosen åter mot Kampala, innan jag checkar in i en av sviterna på Sheraton Kampala med tjejerna för helgen. Alla dessa kontraster...