Tuesday 16 February 2016

16/2

Berg och dalbanan. Den är inte nådig. Ibland känns det som att jag står på jordens topp. Det pirrar i hela kroppen, små ivriga bubblor som tar fart ända från tårna upp till hjässan. Som ett dyrt champagne. Eller ett billigt, hur det nu var.

Ja, ibland känns det som att jag står på jordens topp. Möjligheterna brer ut sig i ett färgsprakande landskap vid mina tår. Public affairs och public relations, pitchar, konceptutveckling och mediastrategier. Välbetalda jobb jag vet jag kan briljera i. Välbetalda jobb som täcker min nya vana av att köpa dyra tvålar, och lite mer därtill. Höga tempon och få lugna stunder. Ett drömläge för en ambitiös ung kvinna i sina bästa dagar.

Men ibland känns det som att jag står vid avgrunden. Som om de senaste åren när min karriär tog vid endast var ett spel för gallerierna och egentligen är ingenting alls. Det känns som slutet på något som knappt hann börja. Som en förälskelse som aldrig fick en värdig chans.

Sen plingar det till i inboxen. Någon har blivit tipsad om mig, ett företag fick nys om att jag inte längre är kvar på min tidigare arbetsplats, det finns en byrå som "stämmer perfekt in med din profil". Och så vidare. Och så känns det ljusare igen.

Tills det blir kväll och man gör grundliga analyser av vartenda litet beslut man någonsin tagit, och frenetiskt börja leta efter yoga och surf-retreats i ett fjärran land.

Ja. Berg och dalbanan. Den är inte nådig.