9/12

All these things shall love do unto you
that you may know the secrets of your heart,
and in that knowledge become a fragment of Life's heart.

Jag var ganska religiös som barn, jag läste bibeln på skolbussen och bad till Gud varje kväll innan jag gick och lade mig. Detta ända fram tills jag tio, elva år. Nu verkar det jättekonstigt. Ingen i min familj är religiös och jag är verkligen inte religiös nu men då trodde jag att jag var det. Visst har jag läst stycken ur religiösa skrifter sedan dess men jag har aldrig känt mig särskilt nära texterna eller vad de handlar om, på samma sätt som jag inte känner mig nära händelser från svunnen tid jag läser om i olika historieböcker.

When you are sorrowful look again in
your heart, and you shall see that in truth
you are weeping for that which has been
your delight.

Första gången jag läste Khalil Gibrans Profeten var lite över ett år sedan. Att säga att detta litterära verk förändrade mitt liv hade sannerligen varit att ta i, men när jag flyttade till Afrika och endast kunde ta med en bok var det Profeten jag valde. Den är fylld med anteckningar, mina egna funderingar om Gibrans texter vilka jag vid detta laget kan utantill. Boken är faktiskt ganska söndernött om jag ska vara ärlig, men ändå får jag exakt samma känsla varje gång jag läser ur den. Det finns ingen bok som berört mig så mycket och kanske har jag nu en aning om hur det känns att kunna vända sig till en helig skrift för råd och vägledning. För ofta vänder jag mig till Khalil Gibran.

Into the seasonless world where you

shall laugh, but not all of your laughter,

and weep, but not all of your tears.

5/11

Jag har i tidigare inlägg uttryckt en önskan om att få resa utanför Kampala, om att få uppleva eller iallafall bevittna ”majoritetens verklighet”. Sedan dess har jag rest till Jinja, Ssese Islands och Karamoja. Inte vidare många ställen med andra ord, men nu har Kampala blivit mitt hem (på riktigt!) och det finns inget annat ställe i hela världen där jag har så många vänner samlade, och det är ofta ett eller annat evenemang vi alla vill gå på under helgerna.

Så var det även den helgen vi bestämde oss för att åka till Jinja. Jinja ligger precis i början av Nilen, dit flertalet av mina vänner åker för att paddla kajak någon helg i månaden. Jag och tjejerna åkte dit för ungefär en månad sen och hade det hur kul som helst. För det första var det såklart roligt att för en gångs skull lämna Kampala, men det var också trevligt att paddla kajak och hela Kampalas unga expat-elit var där – vi hade med andra ord en mycket trevlig, och något vild, utekväll. Jinja är även känt för sina chiapattis – cihiapattis är en sorts crepe som säljs vid vägkanterna i Uganda, men i Jinja lyxar man till det med såväl ägg som tomat och avokado, medans de i Kampala oftast inte har någonting alls i utan endast är en tjockare och torrare pannkaka (inte en favorit, med andra ord).

Ugandas bästa chiapatti in the making

Helgen innan var vi 20 personer som åkte till Ssese Islands för att fira en väns födelsedag. Ssese Islands är skärgården vid Lake Victoria, och även om jag tidigare sagt att jag minsann inte skulle bada i snäckfeber-infekterade Lake Vickan så blev det såklart så iallafall. Med andra ord har jag nu nästan garanterat snäckfeber, men det är lätt botat med over the counter antibiotika som inhandlas för 20 spänn. Och visst var det värt det! Vi campade och drack waragi (ugandiskproducerad gin) och badade och spelade volleyboll och hade en fantastiskt rolig tid.

Lägereld, Ssese Islands

Nu, tre veckor senare, är jag ute på fältresa i Ugandas nordöstraregion Karamoja med två av mina kollegor från ambassaden. Uganda är som bekant ett av världens fattigaste länder, och Karamoja är Ugandas fattigaste region. Jag har varit i Uganda i tre månader nu och jag kan utan tvekan säga att dessa tre dagar i Karamoja har varit den mest lärorika och fascinerande period under hela min tid här. Vi har färdats hit med hjälp av en av ambassadens chaufförer, och så fort vi kom utanför Kampalas förorter förändrades såväl landskapet som folket anmärkningsvärt. Borta var de stora och små köpcenter jag tidigare nämnt, och även de stora bilarna (såtillvida att de inte hade UN skrivet stort och blått över sig – se nedan bild) och också kostymnissarna man inte kan gå två meter utan att stöta på i Kampala. Istället var det de skjul man ser här och var i Kampala som var utbredda i samhällena, med få andra byggnader. Ju längre ut vi kom desto mer landsbygdaktigt blev det, och helt plötsligt susade vi förbi små byar av lerhyddor och inget annat, med befolkningen sittandes utanför bland eldar, någon vattenpump här och där och nakna barn som antingen sprang omkring eller såg efter kor och getter. Helt plötsligt kändes Uganda inte alls värst modernt.

FN-eskort från ett av sjukcenterna

Vi är här för att följa upp ett UNFPA- och Unicef-projekt som delvis finansieras av Sida och alltså de svenska skattebetalarna. Vissa av sakerna jag har haft fantastisk tur att få beskåda har kanske fånigt nog gjort mig något emotionell, till den grad att jag faktiskt fått anstränga mig för att inte börja gråta. Ett av ställena vi besökte var ett outreach center dit Unicef en gång i månaden reser för att ta undernäring- och HIV-tester av en del av den Karamojong-befolkning som bor ute i bushen. Undernäringstest av barnen tas med hjälp av något som kan liknas vid ett måttband, och det var bokstavligt talat otroligt att se hur vissa av barnen som så uppenbarligen var undernärda endast räkandes som ”moderately malnourished”. Alla barnen som är undernärda får lämplig kostersättning i linje med deras testresultat, och visst var det flertalet barn som var mer undernärda än endast ”moderately”.

Jag och kollegan tittar med spänning för att se hur testerna fungerar...

...för att se att den här magra pojken tydligen inte alls är undernärd,
internationella mått mätt

Här är fattigdomen påtaglig, och med fattigdom menas givetvis inte endast avsaknaden av pengar utan helt enkelt avsaknaden av näringsrik föda. Dessutom är majoriteten av Karamojong-befolkningen analfabeter och det är också många som inte har tillgång till sjukvård – som dessutom ofta är alldeles gratis - då de helt enkelt bor alldeles för långt iväg från det närmaste sjukhuset. Just därför är det fantastiskt att se hur organisationer som UNFPA och Unicef organiserar outreach center nära befolkningen. Genom gruppsamtal anpassade till den lokala kulturen är HIV/AIDS nu betydligt mindre stigmatiserat, till den grad att såväl kvinnor som män stod upp för att högt och tydligt berätta deras historia gällande HIV inför resten av deras grupp, utan att påvisa någon som helst skam. Kanske för första gången någonsin gör det mig stolt att vara svensk, att svenska skattebetalare kan bidra till något så otroligt viktigt och närmast revolutionerande. Givetvis handlar det heller inte bara om skammen, utan även om det faktum att barn som föds till HIV-positiva mödrar förblir HIV-negativa om de får ARV från födseln. Nedan ser ni en bild på ett ungt par där både mamman och pappan är HIV-positiva, medan deras två barn är HIV-negativa – just på grund av det faktum att modern sedan födseln har tagit sin medicin, och för att föräldrarna vet om att sådan medicin faktiskt existerar.

Detta unga par går till ungdomscentret för sin månatliga ARV-behandling.
Mamman har tagit sin ARV-behandling sedan hennes barn föddes,
vilket innebär att barnen är HIV-negativa.

Under ett annat tillfälle besökte vi ett ungdomscenter långt ut på landsbygden och ungdomarna – som ofta också är föräldrar – hade slutit upp för att välkomna och tacka oss med sång och dans. Det var rörande, såklart, och om man vägrar att tro statistiken som påvisar den positiva utvecklingen i Karamoja var karamojongernas sång och dans iallafall för mig ett testament att biståndspengarna för många bidrar till ett bättre liv. Det betyder givetvis inte att det inte längre finns saker som kan förbättras – det finns det definitivt, och det var bevisat när en av medarbetarna från Unicef förklarade att den utbildade läkarpersonalen ofta inte vill ta hand om fistula-reparationer på grund av stigmatiseringen kring detta. Då blev jag så trött. Om inte ens högutbildade läkare kan se att fistula är ett högst hälsovådligt problem som uppkommer på grund av uteblivande kunskap, hur kan man då hoppas på att lokalbefolkningen ska vända sig emot stigmatiseringen?

Karamojong-folket välkomnar oss med sång och dans,
sjungandes "long live Unicef, long live Sida"

Jag hade kunnat ge tusen exempel till, inte bara från fältbesöken utan också från de saker jag sett och de saker som berört mig när vi har färdats mellan de olika besöken. Det är viktigt att betona att jag mestadels blivit positivt berörd. Visst finns det en hel del misär här, men det betyder definitivt inte att allt är miserabelt. Det är så uppfriskande att se människor här skratta och sjunga och lattja och det får mig att känna att jag aldrig vill återvända till Kampala, än mindre Europa. Jag tror nog att det blir fältarbete för mig nästa termin, på ett eller annat sätt. Och nu känner jag för att sadla om och göra min MSc i public health snarare än migration, för att senare förena de två genom att jobba med public health i konfliktsituationer alternativt flyktingläger. Som ung västerländsk kvinna har jag ofta haft ångest för plugget, framtiden och livet rent generellt men jag tror verkligen inte man har tid att tänka för mycket när man är ute i fält. Det finns så mycket att se, att lära, att göra och sen förstår man givetvis att alla ens problem är ganska triviala om man ser till den stora bilden. Jag sa till en vän igår kväll att jag minsann tänker åka och göra fältarbete vid flyktinglägerna längsmed den kongolesiska gränsen i vår. Han undrade irriterat varför jag alltid insisterar på att vilja åka till ”världens farligaste platser”, varpå jag svarade att det får mig att känna som att ”it's Wednesday morning baby, and I'm alive”. Och så är det ju. Herregud, alla ens problem blir så jävla triviala när man inser att världen faktiskt inte alls handlar om huruvida man väger fem kilo för mycket eller om man fick en first class mark på sin senaste uppsats. Jag ser otroligt mycket fram emot den dagen jag gifter mig i lång vit klänning med en stilig karl på armen, men tills dess lever jag mer än gärna ute i fält för att se så mycket av världen som bara möjligt är.

Spot the ridiculous looking westerner...

Och till något helt annat – för alla de som känner för att läsa om norra Uganda, LRA och Joseph Kony under lättsamma former kan jag varmt rekommendera ”The worst date ever: Or how it took a comdey writer to expose Africa's secret war”. Visserligen är titeln något överdriven, men komikern Jane Bussman gör ett utomordentligt jobb när hon skriver om hur hon på grund av en snygg kille (såklart) kom att upptäcka exakt hur den ugandiska regeringen var inblandad i LRA-konflikten. Boken är dessutom fantastiskt rolig, och för London-älskare såsom mig själv finns det otaliga referenser till denna härliga stad.

Nu är det dags för mig att gå till sängs. Imorgon styr vi kosen åter mot Kampala, innan jag checkar in i en av sviterna på Sheraton Kampala med tjejerna för helgen. Alla dessa kontraster...

18/11

2013-11-18

Happy birthday PJ.
I miss you.

8/11

För ett tag sedan läste jag i Isabelles blogg om boken Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Själv läser jag mest brittisk och ugandisk press och har därför missat all publicitet kring denna bok i den svenska pressen, men givetvis lät den intressant - inte minst då jag själv jobbar (eller ja, praktiserar) med Sida-relaterade aktiviteter på en av Sveriges utlandsmyndigheter. Kanske föga förvånande visade det sig att majoriteten av kollegorna på ambassaden i Kampala har läst boken, och både två och tre känner Helena personligen. En av kollegorna jobbade även med med Helena på ambassaden i Dhaka, vilket såklart gjorde det hela mer intressant från mitt perspektiv - jag fick alltså möjligheten att nyfiket fråga exakt hur mycket av bokens innehåll är fiktion och hur mycket det är som är sanning. Redan innan detta kunde jag dock konstatera att igenkänningsfaktorn från livet i Kampala är läskigt hög. Kanske något naivt trodde jag att det endast var i Kampala som diplomatlivet är så... Ja, jag vet inte. Konstigt? På något sätt är diplomatlivet inte på riktigt. Med hushållerska, kokerska, chaufför, vakter, trädgårdsmästare, ja allt vad det nu heter så känns det helt enkelt väldigt underligt. Gällande deras till synes lyxiga boendearrangemang säger bokens hjältinna Sofia till maken Janne att

"Tänk såhär - ditt liv kommer inte att bli lättare för att du är omgiven av pelare och marmor. Här finns inget mittemellan, det är slummen eller det här. Gå ner på marknaden en dag, så förstår du varför vi måste ha kock. Jag hade gärna bytt ut kocken mot Coop på Söderhallarna. Vi lever inte bättre här än på Söder. Inte egentligen."

Och exakt så är det i Kampala också. Till exempel är det otänkbart till och med för mig att inte ha vakt i Kampala. Man är utsatt som vit, vilket än en gång bevisades när jag blev överfallen förra veckan. Det hade visserligen likväl kunnat hända i London eller i Stockholm, men om man inte har vakt som öppnar och stänger porten efter en kan man räkna med att illa kvickt bli offer för rån eller liknande brott. Att ha en vakt är således ingen lyx, utan det är en nödvändighet. En vän till mig här i Kampala säger att det för henne är samma sak med tillgången till chaufför. Hon älskar att köra bil, men då trafiken här kan vara ganska hektisk och då det ofta uppstår lynchstämning under trafikolyckor känner hon sig inte säker som förare. Att ha tillgång till kokerska och trädgårdsmästare är å andra sidan ingenting som kan rättfärdigas på grund av säkerhetsrisker, men det bör noteras att detta är anställningsmöjligheter för den lokala befolkningen. I länder där arbetsmarknaden är knapp tycker jag det är fantastiskt om man kan bidra till ekonomin som arbetsgivare.

I boken tas även problematiken med sovande vakter upp. Som sagt är det ytterst ovanligt att man som muzungu eller medeklass-ugandier inte har anställt vaktbolag som skickar ut vakter till ens hus åtminstone under nattetid. I Innan floden tar oss får en av vakterna sparken då ambassadens administrativa chef kommer på honom med att sova under sitt skift. Även här sover vakterna igenom sina skift, och det är ju inte så jäkla konstigt. Detta är relativt unga killar, ofta inte äldre än mig själv, som har familjer att försörja och tvingas ta två, tre, fyra jobb för att få ekonomin att gå ihop. Då sover man under sitt nattskift, för dygnet har faktiskt bara 24 timmar. Detta innebär dessvärre att mina flatmates blev rånade utanför mitt hus för någon månad sen, dels för att de var oförsiktiga nog att ta boda hem mitt i natten, men också för att vakten inte vaknade när de stod utanför och bankade på porten. Och jo, när jag blev överfallen förra veckan utanför mina vänners bostad hade jag och min vän R stått och bankat på porten i cirka en minut för att väcka vakten. Det tar bara en minut innan någon ser sin chans, men samtidigt är det svårt att bli arg på vakten som ligger och sover. Man kan ju själv tänka sig in i deras situation.

Det lustigaste med boken är nog Nordic Club. Detta är alltså inte en fiktiv klubb för nordbor i Dhaka, utan den existerar och har gjort det sedan 1993. I Kampala har vi Kabira Country Club, som visserligen inte diskriminerar när det kommer till medborgarskap men ändock fylls av västerländska och asiatiska diplomater under helgerna. Det är ett väldigt underligt ställe, och väldigt långt ifrån den ugandiska verkligheten. Just Kabira är för mig ingen favorit, men jag förstår varför man ibland måste fly den ugandiska eller bangladeshiska verkligheten. För mig tror jag det handlar om underdog/overdog-problematiken som även den tas upp i Innan floden tar oss. Jag är inte van vid att bli kallad "madame" så fort jag går utanför huset och det tror jag aldrig att jag kommer vänja mig vid, och jag vill inte vänja mig vid det. Inte heller tycker jag att det är okej när ugandier går av den fullsatta bussen och insisterar på att jag och andra muzungus ska ta deras platser alltmedan de säger "please madame, please". Det blir så fel och det känns så fel och trots att det är en välmenande gärning är det svårt att inte bli irriterad. På baksidan av Innan floden tar oss står det att

"de värderingar som var lätta att ha vid köksbordet hemma i Sverige blir svårare att upprätthålla i den nya kaotiska verkligheten"

Tyvärr känner jag igen det också. Det är otroligt lätt att romantisera saker och ting när man sitter hemma i Svedala och drömmer sig bort. Innan jag kom till Uganda såg jag fram emot att skaffa massor av nya ugandiska vänner, men det är väldigt många människor här som har läskigt mycket respekt för en bara för att man är vit, för att man kommer från Europa. Man hade kanske kunnat kalla det omvänd rasism, och det är ganska obehagligt. Det gör att det är svårt att skaffa sig vänner, om det inte är andra muzungus - alternativt högutbildade ugandier - som upplever samma verklighet. Jag tycker det är skittråkigt. Verkligen. Aldrig trodde jag att livet i Kampala så snabbt och lätt skulle förvandlas till en bubbla där både västerlänningar och ugandier per vad som verkar vara automatik underbygger vi och dom-tänket.

Allt detta sagt så måste jag säga att det finns ingen annanstans i hela världen jag hellre skulle vara just nu än här. Allt detta är ju som sagt ett äventyr och man lär sig så otroligt mycket genom att bara vara. Det är ett annat liv, det här. Lustigt nog tror jag kulturchocken kommer bli större när jag återvänder till Europa. 

1/11

Det fanns en tid när jag tyckte att avsaknaden av elektricitet var det värsta med Kampala. Det var igår. Eller ja, igår fram tills att jag blev överfallen av en ung och troligtvis mycket fattig man.

Jag och min kära vän R var på väg hem efter några drinkar i stan, när vi hoppar av vår boda och går fram till porten för att be vår säkerhetsvakt öppna dörren. Plötsligt känner jag att någon står bakom mig, så jag vänder mig om och tittar honom rakt in i ögonen i bråkdelen av en sekund innan han frenetiskt börjar dra i min väska. Jag vet inte om det var tursamt eller ej att min väska inte bara hängde på axeln utan snarare hängde över bröstet. Han drog så otroligt hårt att jag blev uppriktigt förvånad över att axelremmen inte gick av. Bra kvalité på H&M med andra ord. Och ja, han drog så hårt att jag ramlade omkull. Och inte slutade han dra för det, det här var en bestämd ung man som minsann bara skulle ha min väska. Så han drog och drog, och jag drogs med och skrek och sparkade gjorde jag och till slut hade han dragit mig så långt ut på gatan att vi började dra oss (bokstavligt talat) mot gatubelysningen, som det alltså finns sparsamt av här i Kampala. Inte förrän då släppte han taget och sprang. Och jag fick behålla min älskade H&M-väska. Samt dess innehåll - mina nycklar, mitt kreditkort, min almenacka(!), mina två iPhones, mitt torrschampoo, mina visitkort samt lite cash. Hade han lyckats dra loss väskan hade han nog tyckt att han gjort jackpot. Två iPhones! Ja, det är ju inte konstigt att muzungus blir måltavlor för väskryckning av fattiga ugandier.

Det var nog idag chocken kom. Jag vet ju om att det inte är en så stor grej egentligen, jag blev ju knivrånad i Sydafrika så man har ju varit med i spelet förut. Men det här kändes annorlunda. Det var så mycket mer intimt. Han struntade totalt i att han drog mig längsmed grusvägen, att min klänning åkte upp och att jag skrek för fulla muggar. Det var otroligt obehagligt, och framför allt väldigt kränkande. Det var så främmande att denna unga man verkligen inte hade någon sympati för en ung kvinna som mig själv, att han endast såg mig som en inkomstkälla och det spelade liksom ingen roll om han skadade mig i processen. Jag var trots detta väldigt lugn igår kväll, och även idag när jag traskade in på jobb som vanligt. Jag har ju bara skrapsår längsmed benen och det kommer jag ju överleva. Jag hade inte en tanke på att åka till sjukcentret förrän ambassadören insisterade på grund av den höga infektionsrisken. Och sen ringde jag pappa och grät(!) och snyftade "pappa jag vill hem!". Haha. Varpå pappa svarade "men gumman du kommer ju hem och hälsar på i december". Mina älskade, underbara föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem.

Hur som helst, kan vi ta och tänka på alla de människorna världen över som inte ser någon annan utväg än att stjäla från sina medmänniskor. Stöld kan aldrig rättfärdigas, men det betyder inte att man inte kan förstå det. Jag sympatiserar otroligt med den unga man som överföll mig igår för att stjäla min egendom. Jag kan inte sätta mig in i hans situation. Jag pluggar på ett av världens bästa universitet, jag har ett tryggt socialt nätverk, jag har pengar på bankkontot och jag har dessutom möjligheten att flyga kors och tvärs världen över för att jobba gratis. Jag känner inte denna man, men jag kan bara tänka mig hur olika våra förutsättningar i livet har varit. Som ung och outbildad i Uganda finns det få möjligheter att ta del av den knappa arbetsmarknad som finns. Så ja, jag är inte arg. Jag är förtvivlad. Hur kan världen se ut såhär? Hur kan vi låta våra medmänniskor hamna i en så pass desperat situation där det finns få andra inkomstkällor att tillgå än stöld och dylika kriminella aktiviteter? Min första tanke efter överfallet var "detta beror på kapitalismen, detta hade aldrig hänt i ett socialistiskt samhälle". Och så är det givetvis inte. Men marknadsekonomin måste regleras och människor måste bli inkluderade i samhället. Där har staten en roll som aldrig får förminskas eller försummas.

Denna upplevelse har fått mig att än en gång inse hur lyckligt lottad man är som svensk medborgare. Det är verkligen ett lotteri. Våra roller hade lika gärna kunnat vara omvända, och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig har behövt ta beslutet att medvetet såra eller skada andra människor för att kunna finansiera mitt leverne.

2013-10-31

31/10

För det mesta älskar jag det här. Jag gör verkligen det. I början var det väldigt tufft av olika anledningar, men nu känns Kampala som hemma och jag trivs riktigt bra.

Förutom när saker som dessa händer. Har kommit hem efter en lång arbetsdag och är givetvis trött efter detta, men ändå mentalt förberedd på att börja skriva den hemtentamen som blev publicerad idag. Jag pluggar ju heltid vid sidan av min praktik, då jag annars skulle varit utan CSN-pengar. Det är inte idealt men det funkar och jag fick 50 rätt av 50 möjliga på första tentan så något måste jag ju göra rätt. Det funkar liksom, och jag har stort intresse för det jag pluggar. Så ja, det går bra.

Förutom nu när elektriciteten har gått. Vi är alltså utan el på grund av den timmes långa storm vi hade innan idag, och elen kommer med största sannolikhet inte sättas igång igen förrän imorgon. Föga förvånande betyder detta att mitt tenta-schema hamnar efter med cirka 7 timmar, och tid är en otrolig lyx när man har både heltidsjobb och heltidsplugg. Och det värsta med denna situation är att det finns ingenting att göra åt det. Ingenting. Ingen man kan ringa, ingen man kan skriva arga brev till, alltså... Ingenting. TIA, this is Africa. Ibland blir man fan knäpp.

27/10

Min första tanke om Zanzibar var "oj vad mycket längre det har kommit än Uganda". Det var dock på väg från flygplatsen till gästhuset där jag bodde, så det är lämpligt att anta att mitt intryck var gällande infrastruktur mer än någonting annat. Jag skulle nog säga att Zanzibar har bättre infrastruktur än Uganda, men sen är ju trycket på den ugandiska infrastrukturen mycket högre än vad det är i Zanzibar. Sen jag kom hem från Zanzibar har jag försökt hitta alla möjliga slags utvecklingsindikatorer för att jämföra framgångar i Zanzibar och Uganda. Detta har dock visat sig vara ganska svårt - Zanzibar är visserligen semi-självständigt med eget parlament och egen president, men alla indikatorer hänvisar till Tanzania snarare än Zanzibar. Det är givetvis problematiskt, inte minst då det lär vara mer handelsmöjligheter på flastlandet i Tanzania som ju spelar stor roll i East African Community. Och ja, det här med att mäta utveckling är ju svårt även i de bästa fallen. Tanzanias HDI ligger på 0.476, medan Ugandas dito är 0.456. Alltså en marginell skillnad, där Tanzania har kommit snäppet längre.

En liten parantes gällande HDI - visserligen ska detta inte ses som ett fulländat verktyg för att mäta utveckling, men det är ändock en enkel och rättfram indikator, så det får duga här. Den gula linjen visar alltså på världens utveckling. Sveriges HDI är 0.916. Det är iallafall för mig något svindlande, och det får en att inse hur olikt Sverige och Skandinavien är från övriga världen. Det är nog så lätt att förstå i det abstrakta, men det är inte förrän nu jag rent konkret har börjat förstå hur olikt Sverige är världen.

Hur som helst -  Zanzibar är väldigt olikt Uganda. Såklart. Medelklassen, vars existens jag dagligen förvånas och gläds över här i Kampala, fattades Zanzibar. Den informella ekonomin var till synes mer utbredd än i Kampala (om vi räknar bort boda-bodas), och subsistensjordbruk syntes till stora delar över hela ön. Det är när jag tänker på detta som jag inser hur limiterade mina erfarenheter från Uganda är - cirka 86% av Ugandas befolkning lever på subsistensjordbruk och det syns inte i Kampala. Jag måste åka här ifrån. Kampala alltså. Jag måste ut på landet.

När vi ändå håller på med statistik - visste ni att endast 5% av Ugandas befolkning har tillgång till elektricitet? När man säger elektricitet menar man inte direkt att det finns flertalet uttag, utan istället är det alltså en glödlampa per hushåll som gäller.

Zanzibar var en spännande upplevelse. Det bästa av allt var nog att jag faktiskt började längta hem i slutet av veckan, hem till Kampala. Jag längtade tillbaks till Uganda. Sist jag bloggade skrev jag att jag ville att Uganda skulle kännas som mitt. Kampala börjar verkligen kännas som mitt nu. Jag tvivlade på att det skulle hända, men det gjorde det. Det är jag väldigt tacksam för.

Zanzibar, 2013

9/10

Jag har fortfarande inte varit utanför Kampala. Det irriterar mig, det finns så mycket att se och så mycket att uppleva. Hittills har jag mest sett svettiga dansgolv och exklusiva hotellpooler. Det gör kanske inte så mycket, så länge det andra också kommer. Det riktiga, och majoritetens verklighet. Jag åker till Zanzibar nästa helg. Det ska bli jättekul, en av mina SOAS-vänner är där för att plugga swahili under sitt utbytesår. Det kommer att bli som att få en bit av hemma fast här. Och så vill jag snorkla, och bada i levande vatten. Jag älskar havet, jag gör verkligen det. Det känns frustrerande att ha Lake Victoria så nära men ändå så långt bort. Hon är inbjudande, och det är trist att inte få gå ner i henne.

Det var demonstration här igår. På vägen hem från jobb körde vi förbi massvis med bodas (alltså motorcykeltaxis) som hade slutit upp i protest mot ett beslut om införandet av skatter. Det var fascinerande att se så många bodas på ett och samma ställe. Hur många där var vet jag inte riktigt, P sa alltid att jag har världens sämsta uppskattningsförmåga. Och så är det nog. Där kan ha varit 200. Eller 2000. Många var där iallafall, och jag sympatiserar med dem även om jag också förstår att Uganda har ett ofantligt stort problem med skattesmitning och informella arbeten där inkomsten inte taxeras. Endast 13% av Ugandas BNP kommer från skatter. Samma siffra för Sverige är ungefär 50%. Problemet med betalningen av skatter är inte heller endast ekonomiskt, utan även politiskt. Som sagt, no taxation without representation. Varför ska man bidra till ett samhälle som inte bidragit till en själv? Vart går ens skattepengar? ”Don't ask what your country can do for you, ask what you can do for you country” fungerar strålande i ett samhälle där utbildning och sjukvård är en självklarhet för alla, men i länder som Uganda och USA fungerar detta motto mindre bra.

Jag tror jag kommer stanna i Uganda till augusti 2014. Min sista månad i Europa var lite som ett magplask. Jag hade en plan. En jättebra plan till och med. Men den funkade inte och nu finns det egentligen inte så mycket att återvända till i Europa förrän i september 2014 när jag ska börja plugga igen. Storbritannien känns som hemma, men det är ett dyrt land att återvända till utan jobb eller studier. Sverige har jag inte bott i på flera år och det känns minst sagt ologiskt att flytta dit för ett halvår eller så. Nä, jag tror jag stannar här. Uganda känns fortfarande inte som mitt och det vill jag att det ska göra. Om jag hade återvänt till Europa efter praktikens slut hade det inneburit att hälften av min tid i Uganda har gått när jag kommer hem från Zanzibar om två veckor. Det känns helt absurt och inte bra alls. Det finns så många spännande saker att uppleva här. Jag vill åka till Hoima och göra fältstudier om oljan, jag vill åka till Gulu och göra fältstudier om repatrieringen, och så vill jag åka till Sippi Falls som tydligen ska vara strålande vackert. Ja, det finns många ställen jag ska hinna se och uppleva innan min tid i Uganda kommer till sitt slut. Och jag har en ny arbetsplats på gång, vilket kanske är det mest spännande av allt. Jag älskar mitt nuvarande jobb, det är det absolut bästa med att vara här. Det är så trist att det tar slut snart. Men sånt vill jag inte skriva om.

Jag fick förresten en ny flatmate i helgen. Hon kommer från London, eller ja egentligen kommer hon från Sudan men hon har bott i Storbritannien så långe att både hon och jag tycker hon är brittisk. Lyckan att ha en bit av London – hemma - här i huset är obeskrivlig, och ganska oförklarlig också. Jag lider av en kontinuerlig hemlängtan men för den sakens skull vill jag inte hem. Jag vill inte hem, jag vill vara här. Det är ett äventyr, och mest av allt är det ett äventyr för man lär känna sig själv på så otroligt många nya sätt.

Mitt hår har blivit fem nyanser ljusare sen jag kom hit, och min hy lika mycket mörkare. Idag när jag åkte boda hem fick jag syn på en blond, brunbränd tjej i backspegeln. Hon log jättestort och hennes hår var överallt. Då började jag skratta åt mig själv, tänk att man sitter sådär på en motorcykel i det djupaste Afrika. Med håret i vinden och ett stort och löjligt grin på läpparna.

30/9

Nu är det snart en månad sen jag kom hit. Inte klokt ändå, vad tiden går fort. Jag bestämde mig för att blogga under tiden här men när man vant av sig med att blogga är det inte alltid så lätt att börja igen. Jag skrev ett långt inlägg under min andra dag här som jag tänkte publicera men så blev det aldrig. Här kommer ett litet urval:

Det finns utan tvekan en starkt växande medelklass i Uganda. Det borde inte vara förvånande med tanke på Ugandas imponerande tillväxt (även om skeptikerna gärna påpekar att det har att göra med Amins styre och de ekonomiska konsekvenserna detta innebar – tro fasen att det är stor tillväxt nu när man har anammat ”sound economic policies”), men det intressanta är att systemet inte har hängt med i den växande medelklassen. I Storbritannien eller Sverige är det inte så farligt att ha sin iPhone stulen, den är ju försäkrad. Sveriges medelklass har råd med en iPhone, och det är inte en katastrof om den blir stulen. Det funkar inte här, stöldrisken är mycket större men framförallt finns det inget skyddsnät mot kriminalitet. Försäkringar är svindyrt och är helt enkelt inte värt det. Jag gav förresten en av mina iPhones (jag hade tre med mig då jag inte visste huruvida de var låsta till svenska/brittiska operatörer) till vår vaktmästare. Sällan har jag sett någon så lycklig.

Man kan dra en liknande parallell till huslån. I Sverige och Storbritannien har medelklassen råd med huslån. Medelklassen i Uganda, som absolut inte lever i fattigdom, kan inte ta lån för att köpa ett hus eller en lägenhet. Bankerna har helt enkelt inte hängt med i medelklassens framväxt. Man kan mycket väl ha ett bra jobb som betalar relativt väl utan att för den sakens skull kunna ta ett huslån.

Jo men så är det. Uganda är förvisso ett av världens minst utvecklade länder, men den starkt framväxande medelklassen märks verkligen av. Inte minst i morgontrafiken när alla ska till jobb. Det finns dessvärre ingenting här som kan liknas vid kollektivtrafik, vilket innebär att de allra flesta kör till jobb i egen bil. Denna utveckling har infrastrukturen inte hängt med i och som resultat går trafiken otroligt långsamt. Då är det skönt att som fattig student åka motorcykeltaxi till jobb, då går det minsann undan.

Här kan ni läsa mer om Ugandas växande medelklass. Nedan ser ni ett inslag från al-Jazeera gällande samma ämne.

23/5

En dröm gick i uppfyllelse igår. En stor och viktig och fin dröm, en läskig dröm (men absolut ingen mardröm). Ens drömmar ska nog göra en lite smårädd. Ja, en dröm gick i uppfyllelse igår. Nu känns det nästan som att jag kan göra vad som helst. Verkligen vad som helst.

En dröm gick i uppfyllelse, och dess verklighet är min.

28/4

when a picture really is worth a thousand words

16/3

ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY

ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY

ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY

ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY ESSAY

14/3

En högst aktuell fråga med tanke på dagens kommande aktivitet: vad har man egentligen på sig när man ska på arbetsintervju på en av världens största och mest inflytelserika humanitära organisationer?

Svar: något humant, opartiskt, neutralt och politisk obundet.

7/3

Innan idag så tänkte jag "fan, hade jag haft en blogg hade jag lagt upp denna där". Och sen kom jag på att jag har ju en blogg! Kanske inte en lika välbesökt som förut, men det var väl det som var hela grejen. Iallafall, här kommer den - världens kanske bästa .gif. Girls är utan tvekan något av det mest geniala jag har sett på TV. Det hyllas för att det är verklighetstroget, och tja... Det är ju mer äkta än OC, Sex and the City, Grey's Anatomy och allt annat trams man kollat på genom åren (älskar dock fortfarande Grey's Anatomy, med passion) men det är ju fortfarande entertainment och därmed något överdrivet. Fast ändå. Så jävla bra. Hade jag vetat att det bara fanns 18 avsnitt hade jag inte tittat på alla inom en veckas tid...

6/3

Jag vet inte vad jag trodde skulle hända när jag påbörjade mina högre studier. Eller jag trodde väl att jag skulle plugga halvt ihjäl mig och komma topp-fem på varje uppsats och att jag skulle tycka det var jättekul att lära mig en massa nyttiga och intressanta saker. Men det var ungefär det. Jag trodde det skulle vara på fysisk och psykisk distans. Jag trodde jag skulle vara isolerad från det jag studerade. Jag trodde inte att hela min person skulle fundamentalt förändras, att allt jag trodde jag visste skulle kastas omkull, att min syn på livet, världen och människor skulle förändras radikalt. Att jag dagligen skulle förfäras över våra strukturer som bygger på sig själva genom orättvisorna de underbygger. Och vem är det egentligen som bestämmer? I nyheterna pratar man om att demokratin är hotad, och i Storbritannien kan man krasst konstatera att repsekten för demokratin har varit borta sedan länge - speciellt bland de som bestämmer. Korruption, illvilja och mygel från de som hävdar att de längst ner på samhällsstegen utnyttjar systemet. Innocent until proven guilty verkar ej gälla längre i det Britain som numera är väldigt långt ifrån Great, där politiker som kategoriskt ligger i topp 10% av årlig inkomst står i parlamentet och skrattar - alltså SKRATTAR - åt medborgare som förlorar sina jobb i ett land där ekonomin krymper och arbetslösheten går upp. Ja, man hade ju kunnat bli aktivist för mindre.

För övrigt kan jag varmt rekommendera boken Time for Outrage!, skriven av den franska diplomaten Stéphane Hessel som på ett mycket koncist vis belyser hur frihet, jämlikhet, broderskap har trängts undan av den så-kallade "fria" marknaden.

21/2

att hon var vackrare än sången
och att jag önskar att jag skrev den

- Lars Winnerbäck

21/2

Idag var en väldigt omtumlande dag, av många anledningar. Nuförtiden är det väldigt sällan jag tänker på de saker som en gång tyngde mig så oerhört. Det är bra, såklart. Men det är viktigt att reflektera. Och  det är viktigt att "know thyself", som en professor sa till mig igår. När jag satt på bussen till bion idag mejlade jag med en nära vän i Sverige som sa "du känner verkligen dig själv bra". Ironiskt nog betydde de orden väldigt mycket, speciellt efter att ha haft en lång och aningen utmattande konversation med organisationen Maskrosbarns grundare. Min barndom känns inte ens som en del av mig längre. Jag känner mig... vanlig. Mamman som försvann och pappan som efter en väldans massa år kom att bli den fasta punkten. Och så tänkte jag på de där åren när jag försökte bli av med mig själv, när jag gav allt för att inte få tänka. Och hur jag nästan tog kål på mig själv till och med efter att de åren var över. Skammen, såklart. För vem skulle inte skämmas egentligen? Och så tänkte jag att fy fan vad skönt det är att bli äldre. Och tack snälla för att jag har förlåtit mig själv. Tack snälla snälla. Jag har förlåtit mig själv, äntligen, och det är nog det allra viktigaste.

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.
Förlåt dig själv.
- Jonas Gardell

15/2

när en bild säger mer än tusen ord.
(kolla va snygg han är! och alldeles, alldeles... underbar.)

23/1

Always you have been told that work is a curse and labour a misfortune
But I say to you that when you work you fulfil a part of earth's furthest dream, assigned to you when that dream was born,
And in keeping yourself with labour you are in truth loving life,
And to love life through labour is to be intimate with life's inmost secret.

Kahlil Gibran, 1926

11/7

Have the courage to read this book, for it will make you ashamed, and shame, as Marx said, is a revolutionary sentiment.

Said Sartre in the preface to Fanon's The Wretched of the Earth. If you haven't already, do yourself a favour and read it.

11/1

On love

Let there be spaces in your togetherness, And let the winds of the heavens dance between you. Love one another but make not a bond of love: Let it rather be a moving sea between the shores of your souls. Fill each other's cup but drink not from one cup. Give one another of your bread but eat not from the same loaf. Sing and dance together and be joyous, but let each one of you be alone, Even as the strings of a lute are alone though they quiver with the same music. Give your hearts, but not into each other's keeping. For only the hand of Life can contain your hearts. And stand together, yet not too near together: For the pillars of the temple stand apart, And the oak tree and the cypress grow not in each other's shadow.

- Kahlil Gibran