Jag har
fortfarande inte varit utanför Kampala. Det irriterar mig, det finns
så mycket att se och så mycket att uppleva. Hittills har jag mest
sett svettiga dansgolv och exklusiva hotellpooler. Det gör kanske
inte så mycket, så länge det andra också kommer. Det riktiga, och
majoritetens verklighet. Jag åker till Zanzibar nästa helg. Det ska
bli jättekul, en av mina SOAS-vänner är där för att plugga
swahili under sitt utbytesår. Det kommer att bli som att få en bit
av hemma fast här. Och så vill jag snorkla, och bada i levande
vatten. Jag älskar havet, jag gör verkligen det. Det känns
frustrerande att ha Lake Victoria så nära men ändå så långt
bort. Hon är inbjudande, och det är trist att inte få gå ner i
henne.
Det var
demonstration här igår. På vägen hem från jobb körde vi förbi
massvis med bodas (alltså motorcykeltaxis) som hade slutit upp i
protest mot ett beslut om införandet av skatter. Det var
fascinerande att se så många bodas på ett och samma ställe. Hur
många där var vet jag inte riktigt, P sa alltid att jag har
världens sämsta uppskattningsförmåga. Och så är det nog. Där
kan ha varit 200. Eller 2000. Många var där iallafall, och jag
sympatiserar med dem även om jag också förstår att Uganda har ett
ofantligt stort problem med skattesmitning och informella arbeten där
inkomsten inte taxeras. Endast 13% av Ugandas BNP kommer från
skatter. Samma siffra för Sverige är ungefär 50%. Problemet med
betalningen av skatter är inte heller endast ekonomiskt, utan även
politiskt. Som sagt, no taxation without representation. Varför ska
man bidra till ett samhälle som inte bidragit till en själv? Vart
går ens skattepengar? ”Don't ask what your country can do for you,
ask what you can do for you country” fungerar strålande i ett
samhälle där utbildning och sjukvård är en självklarhet för
alla, men i länder som Uganda och USA fungerar detta motto mindre
bra.
Jag
tror jag kommer stanna i Uganda till augusti 2014. Min sista månad i
Europa var lite som ett magplask. Jag hade en plan. En jättebra plan
till och med. Men den funkade inte och nu finns det egentligen inte
så mycket att återvända till i Europa förrän i september 2014
när jag ska börja plugga igen. Storbritannien känns som hemma, men
det är ett dyrt land att återvända till utan jobb eller studier.
Sverige har jag inte bott i på flera år och det känns minst sagt
ologiskt att flytta dit för ett halvår eller så. Nä, jag tror jag
stannar här. Uganda känns fortfarande inte som mitt och det vill
jag att det ska göra. Om jag hade återvänt till Europa efter
praktikens slut hade det inneburit att hälften av min tid i Uganda
har gått när jag kommer hem från Zanzibar om två veckor. Det
känns helt absurt och inte bra alls. Det finns så många spännande
saker att uppleva här. Jag vill åka till Hoima och göra
fältstudier om oljan, jag vill åka till Gulu och göra fältstudier
om repatrieringen, och så vill jag åka till Sippi Falls som
tydligen ska vara strålande vackert. Ja, det finns många ställen
jag ska hinna se och uppleva innan min tid i Uganda kommer till sitt
slut. Och jag har en ny arbetsplats på gång, vilket kanske är det
mest spännande av allt. Jag älskar mitt nuvarande jobb, det är det
absolut bästa med att vara här. Det är så trist att det tar slut
snart. Men sånt vill jag inte skriva om.
Jag
fick förresten en ny flatmate i helgen. Hon kommer från London,
eller ja egentligen kommer hon från Sudan men hon har bott i
Storbritannien så långe att både hon och jag tycker hon är
brittisk. Lyckan att ha en bit av London – hemma - här i huset är
obeskrivlig, och ganska oförklarlig också. Jag lider av en
kontinuerlig hemlängtan men för den sakens skull vill jag inte hem.
Jag vill inte hem, jag vill vara här. Det är ett äventyr, och mest
av allt är det ett äventyr för man lär känna sig själv på så
otroligt många nya sätt.
Mitt
hår har blivit fem nyanser ljusare sen jag kom hit, och min hy lika
mycket mörkare. Idag när jag åkte boda hem fick jag syn på en
blond, brunbränd tjej i backspegeln. Hon log jättestort och hennes
hår var överallt. Då började jag skratta åt mig själv, tänk
att man sitter sådär på en motorcykel i det djupaste Afrika. Med
håret i vinden och ett stort och löjligt grin på läpparna.