Thursday 31 October 2013

31/10

För det mesta älskar jag det här. Jag gör verkligen det. I början var det väldigt tufft av olika anledningar, men nu känns Kampala som hemma och jag trivs riktigt bra.

Förutom när saker som dessa händer. Har kommit hem efter en lång arbetsdag och är givetvis trött efter detta, men ändå mentalt förberedd på att börja skriva den hemtentamen som blev publicerad idag. Jag pluggar ju heltid vid sidan av min praktik, då jag annars skulle varit utan CSN-pengar. Det är inte idealt men det funkar och jag fick 50 rätt av 50 möjliga på första tentan så något måste jag ju göra rätt. Det funkar liksom, och jag har stort intresse för det jag pluggar. Så ja, det går bra.

Förutom nu när elektriciteten har gått. Vi är alltså utan el på grund av den timmes långa storm vi hade innan idag, och elen kommer med största sannolikhet inte sättas igång igen förrän imorgon. Föga förvånande betyder detta att mitt tenta-schema hamnar efter med cirka 7 timmar, och tid är en otrolig lyx när man har både heltidsjobb och heltidsplugg. Och det värsta med denna situation är att det finns ingenting att göra åt det. Ingenting. Ingen man kan ringa, ingen man kan skriva arga brev till, alltså... Ingenting. TIA, this is Africa. Ibland blir man fan knäpp.


Sunday 27 October 2013

27/10

Min första tanke om Zanzibar var "oj vad mycket längre det har kommit än Uganda". Det var dock på väg från flygplatsen till gästhuset där jag bodde, så det är lämpligt att anta att mitt intryck var gällande infrastruktur mer än någonting annat. Jag skulle nog säga att Zanzibar har bättre infrastruktur än Uganda, men sen är ju trycket på den ugandiska infrastrukturen mycket högre än vad det är i Zanzibar. Sen jag kom hem från Zanzibar har jag försökt hitta alla möjliga slags utvecklingsindikatorer för att jämföra framgångar i Zanzibar och Uganda. Detta har dock visat sig vara ganska svårt - Zanzibar är visserligen semi-självständigt med eget parlament och egen president, men alla indikatorer hänvisar till Tanzania snarare än Zanzibar. Det är givetvis problematiskt, inte minst då det lär vara mer handelsmöjligheter på flastlandet i Tanzania som ju spelar stor roll i East African Community. Och ja, det här med att mäta utveckling är ju svårt även i de bästa fallen. Tanzanias HDI ligger på 0.476, medan Ugandas dito är 0.456. Alltså en marginell skillnad, där Tanzania har kommit snäppet längre.




En liten parantes gällande HDI - visserligen ska detta inte ses som ett fulländat verktyg för att mäta utveckling, men det är ändock en enkel och rättfram indikator, så det får duga här. Den gula linjen visar alltså på världens utveckling. Sveriges HDI är 0.916. Det är iallafall för mig något svindlande, och det får en att inse hur olikt Sverige och Skandinavien är från övriga världen. Det är nog så lätt att förstå i det abstrakta, men det är inte förrän nu jag rent konkret har börjat förstå hur olikt Sverige är världen.
Hur som helst -  Zanzibar är väldigt olikt Uganda. Såklart. Medelklassen, vars existens jag dagligen förvånas och gläds över här i Kampala, fattades Zanzibar. Den informella ekonomin var till synes mer utbredd än i Kampala (om vi räknar bort boda-bodas), och subsistensjordbruk syntes till stora delar över hela ön. Det är när jag tänker på detta som jag inser hur limiterade mina erfarenheter från Uganda är - cirka 86% av Ugandas befolkning lever på subsistensjordbruk och det syns inte i Kampala. Jag måste åka här ifrån. Kampala alltså. Jag måste ut på landet.

När vi ändå håller på med statistik - visste ni att endast 5% av Ugandas befolkning har tillgång till elektricitet? När man säger elektricitet menar man inte direkt att det finns flertalet uttag, utan istället är det alltså en glödlampa per hushåll som gäller.

Zanzibar var en spännande upplevelse. Det bästa av allt var nog att jag faktiskt började längta hem i slutet av veckan, hem till Kampala. Jag längtade tillbaks till Uganda. Sist jag bloggade skrev jag att jag ville att Uganda skulle kännas som mitt. Kampala börjar verkligen kännas som mitt nu. Jag tvivlade på att det skulle hända, men det gjorde det. Det är jag väldigt tacksam för.



Zanzibar, 2013

Wednesday 9 October 2013

9/10

Jag har fortfarande inte varit utanför Kampala. Det irriterar mig, det finns så mycket att se och så mycket att uppleva. Hittills har jag mest sett svettiga dansgolv och exklusiva hotellpooler. Det gör kanske inte så mycket, så länge det andra också kommer. Det riktiga, och majoritetens verklighet. Jag åker till Zanzibar nästa helg. Det ska bli jättekul, en av mina SOAS-vänner är där för att plugga swahili under sitt utbytesår. Det kommer att bli som att få en bit av hemma fast här. Och så vill jag snorkla, och bada i levande vatten. Jag älskar havet, jag gör verkligen det. Det känns frustrerande att ha Lake Victoria så nära men ändå så långt bort. Hon är inbjudande, och det är trist att inte få gå ner i henne.

Det var demonstration här igår. På vägen hem från jobb körde vi förbi massvis med bodas (alltså motorcykeltaxis) som hade slutit upp i protest mot ett beslut om införandet av skatter. Det var fascinerande att se så många bodas på ett och samma ställe. Hur många där var vet jag inte riktigt, P sa alltid att jag har världens sämsta uppskattningsförmåga. Och så är det nog. Där kan ha varit 200. Eller 2000. Många var där iallafall, och jag sympatiserar med dem även om jag också förstår att Uganda har ett ofantligt stort problem med skattesmitning och informella arbeten där inkomsten inte taxeras. Endast 13% av Ugandas BNP kommer från skatter. Samma siffra för Sverige är ungefär 50%. Problemet med betalningen av skatter är inte heller endast ekonomiskt, utan även politiskt. Som sagt, no taxation without representation. Varför ska man bidra till ett samhälle som inte bidragit till en själv? Vart går ens skattepengar? ”Don't ask what your country can do for you, ask what you can do for you country” fungerar strålande i ett samhälle där utbildning och sjukvård är en självklarhet för alla, men i länder som Uganda och USA fungerar detta motto mindre bra.

Jag tror jag kommer stanna i Uganda till augusti 2014. Min sista månad i Europa var lite som ett magplask. Jag hade en plan. En jättebra plan till och med. Men den funkade inte och nu finns det egentligen inte så mycket att återvända till i Europa förrän i september 2014 när jag ska börja plugga igen. Storbritannien känns som hemma, men det är ett dyrt land att återvända till utan jobb eller studier. Sverige har jag inte bott i på flera år och det känns minst sagt ologiskt att flytta dit för ett halvår eller så. Nä, jag tror jag stannar här. Uganda känns fortfarande inte som mitt och det vill jag att det ska göra. Om jag hade återvänt till Europa efter praktikens slut hade det inneburit att hälften av min tid i Uganda har gått när jag kommer hem från Zanzibar om två veckor. Det känns helt absurt och inte bra alls. Det finns så många spännande saker att uppleva här. Jag vill åka till Hoima och göra fältstudier om oljan, jag vill åka till Gulu och göra fältstudier om repatrieringen, och så vill jag åka till Sippi Falls som tydligen ska vara strålande vackert. Ja, det finns många ställen jag ska hinna se och uppleva innan min tid i Uganda kommer till sitt slut. Och jag har en ny arbetsplats på gång, vilket kanske är det mest spännande av allt. Jag älskar mitt nuvarande jobb, det är det absolut bästa med att vara här. Det är så trist att det tar slut snart. Men sånt vill jag inte skriva om.

Jag fick förresten en ny flatmate i helgen. Hon kommer från London, eller ja egentligen kommer hon från Sudan men hon har bott i Storbritannien så långe att både hon och jag tycker hon är brittisk. Lyckan att ha en bit av London – hemma - här i huset är obeskrivlig, och ganska oförklarlig också. Jag lider av en kontinuerlig hemlängtan men för den sakens skull vill jag inte hem. Jag vill inte hem, jag vill vara här. Det är ett äventyr, och mest av allt är det ett äventyr för man lär känna sig själv på så otroligt många nya sätt.


Mitt hår har blivit fem nyanser ljusare sen jag kom hit, och min hy lika mycket mörkare. Idag när jag åkte boda hem fick jag syn på en blond, brunbränd tjej i backspegeln. Hon log jättestort och hennes hår var överallt. Då började jag skratta åt mig själv, tänk att man sitter sådär på en motorcykel i det djupaste Afrika. Med håret i vinden och ett stort och löjligt grin på läpparna.