8/11

För ett tag sedan läste jag i Isabelles blogg om boken Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Själv läser jag mest brittisk och ugandisk press och har därför missat all publicitet kring denna bok i den svenska pressen, men givetvis lät den intressant - inte minst då jag själv jobbar (eller ja, praktiserar) med Sida-relaterade aktiviteter på en av Sveriges utlandsmyndigheter. Kanske föga förvånande visade det sig att majoriteten av kollegorna på ambassaden i Kampala har läst boken, och både två och tre känner Helena personligen. En av kollegorna jobbade även med med Helena på ambassaden i Dhaka, vilket såklart gjorde det hela mer intressant från mitt perspektiv - jag fick alltså möjligheten att nyfiket fråga exakt hur mycket av bokens innehåll är fiktion och hur mycket det är som är sanning. Redan innan detta kunde jag dock konstatera att igenkänningsfaktorn från livet i Kampala är läskigt hög. Kanske något naivt trodde jag att det endast var i Kampala som diplomatlivet är så... Ja, jag vet inte. Konstigt? På något sätt är diplomatlivet inte på riktigt. Med hushållerska, kokerska, chaufför, vakter, trädgårdsmästare, ja allt vad det nu heter så känns det helt enkelt väldigt underligt. Gällande deras till synes lyxiga boendearrangemang säger bokens hjältinna Sofia till maken Janne att

"Tänk såhär - ditt liv kommer inte att bli lättare för att du är omgiven av pelare och marmor. Här finns inget mittemellan, det är slummen eller det här. Gå ner på marknaden en dag, så förstår du varför vi måste ha kock. Jag hade gärna bytt ut kocken mot Coop på Söderhallarna. Vi lever inte bättre här än på Söder. Inte egentligen."

Och exakt så är det i Kampala också. Till exempel är det otänkbart till och med för mig att inte ha vakt i Kampala. Man är utsatt som vit, vilket än en gång bevisades när jag blev överfallen förra veckan. Det hade visserligen likväl kunnat hända i London eller i Stockholm, men om man inte har vakt som öppnar och stänger porten efter en kan man räkna med att illa kvickt bli offer för rån eller liknande brott. Att ha en vakt är således ingen lyx, utan det är en nödvändighet. En vän till mig här i Kampala säger att det för henne är samma sak med tillgången till chaufför. Hon älskar att köra bil, men då trafiken här kan vara ganska hektisk och då det ofta uppstår lynchstämning under trafikolyckor känner hon sig inte säker som förare. Att ha tillgång till kokerska och trädgårdsmästare är å andra sidan ingenting som kan rättfärdigas på grund av säkerhetsrisker, men det bör noteras att detta är anställningsmöjligheter för den lokala befolkningen. I länder där arbetsmarknaden är knapp tycker jag det är fantastiskt om man kan bidra till ekonomin som arbetsgivare.

I boken tas även problematiken med sovande vakter upp. Som sagt är det ytterst ovanligt att man som muzungu eller medeklass-ugandier inte har anställt vaktbolag som skickar ut vakter till ens hus åtminstone under nattetid. I Innan floden tar oss får en av vakterna sparken då ambassadens administrativa chef kommer på honom med att sova under sitt skift. Även här sover vakterna igenom sina skift, och det är ju inte så jäkla konstigt. Detta är relativt unga killar, ofta inte äldre än mig själv, som har familjer att försörja och tvingas ta två, tre, fyra jobb för att få ekonomin att gå ihop. Då sover man under sitt nattskift, för dygnet har faktiskt bara 24 timmar. Detta innebär dessvärre att mina flatmates blev rånade utanför mitt hus för någon månad sen, dels för att de var oförsiktiga nog att ta boda hem mitt i natten, men också för att vakten inte vaknade när de stod utanför och bankade på porten. Och jo, när jag blev överfallen förra veckan utanför mina vänners bostad hade jag och min vän R stått och bankat på porten i cirka en minut för att väcka vakten. Det tar bara en minut innan någon ser sin chans, men samtidigt är det svårt att bli arg på vakten som ligger och sover. Man kan ju själv tänka sig in i deras situation.

Det lustigaste med boken är nog Nordic Club. Detta är alltså inte en fiktiv klubb för nordbor i Dhaka, utan den existerar och har gjort det sedan 1993. I Kampala har vi Kabira Country Club, som visserligen inte diskriminerar när det kommer till medborgarskap men ändock fylls av västerländska och asiatiska diplomater under helgerna. Det är ett väldigt underligt ställe, och väldigt långt ifrån den ugandiska verkligheten. Just Kabira är för mig ingen favorit, men jag förstår varför man ibland måste fly den ugandiska eller bangladeshiska verkligheten. För mig tror jag det handlar om underdog/overdog-problematiken som även den tas upp i Innan floden tar oss. Jag är inte van vid att bli kallad "madame" så fort jag går utanför huset och det tror jag aldrig att jag kommer vänja mig vid, och jag vill inte vänja mig vid det. Inte heller tycker jag att det är okej när ugandier går av den fullsatta bussen och insisterar på att jag och andra muzungus ska ta deras platser alltmedan de säger "please madame, please". Det blir så fel och det känns så fel och trots att det är en välmenande gärning är det svårt att inte bli irriterad. På baksidan av Innan floden tar oss står det att

"de värderingar som var lätta att ha vid köksbordet hemma i Sverige blir svårare att upprätthålla i den nya kaotiska verkligheten"

Tyvärr känner jag igen det också. Det är otroligt lätt att romantisera saker och ting när man sitter hemma i Svedala och drömmer sig bort. Innan jag kom till Uganda såg jag fram emot att skaffa massor av nya ugandiska vänner, men det är väldigt många människor här som har läskigt mycket respekt för en bara för att man är vit, för att man kommer från Europa. Man hade kanske kunnat kalla det omvänd rasism, och det är ganska obehagligt. Det gör att det är svårt att skaffa sig vänner, om det inte är andra muzungus - alternativt högutbildade ugandier - som upplever samma verklighet. Jag tycker det är skittråkigt. Verkligen. Aldrig trodde jag att livet i Kampala så snabbt och lätt skulle förvandlas till en bubbla där både västerlänningar och ugandier per vad som verkar vara automatik underbygger vi och dom-tänket.

Allt detta sagt så måste jag säga att det finns ingen annanstans i hela världen jag hellre skulle vara just nu än här. Allt detta är ju som sagt ett äventyr och man lär sig så otroligt mycket genom att bara vara. Det är ett annat liv, det här. Lustigt nog tror jag kulturchocken kommer bli större när jag återvänder till Europa.