1/11

Det fanns en tid när jag tyckte att avsaknaden av elektricitet var det värsta med Kampala. Det var igår. Eller ja, igår fram tills att jag blev överfallen av en ung och troligtvis mycket fattig man.

Jag och min kära vän R var på väg hem efter några drinkar i stan, när vi hoppar av vår boda och går fram till porten för att be vår säkerhetsvakt öppna dörren. Plötsligt känner jag att någon står bakom mig, så jag vänder mig om och tittar honom rakt in i ögonen i bråkdelen av en sekund innan han frenetiskt börjar dra i min väska. Jag vet inte om det var tursamt eller ej att min väska inte bara hängde på axeln utan snarare hängde över bröstet. Han drog så otroligt hårt att jag blev uppriktigt förvånad över att axelremmen inte gick av. Bra kvalité på H&M med andra ord. Och ja, han drog så hårt att jag ramlade omkull. Och inte slutade han dra för det, det här var en bestämd ung man som minsann bara skulle ha min väska. Så han drog och drog, och jag drogs med och skrek och sparkade gjorde jag och till slut hade han dragit mig så långt ut på gatan att vi började dra oss (bokstavligt talat) mot gatubelysningen, som det alltså finns sparsamt av här i Kampala. Inte förrän då släppte han taget och sprang. Och jag fick behålla min älskade H&M-väska. Samt dess innehåll - mina nycklar, mitt kreditkort, min almenacka(!), mina två iPhones, mitt torrschampoo, mina visitkort samt lite cash. Hade han lyckats dra loss väskan hade han nog tyckt att han gjort jackpot. Två iPhones! Ja, det är ju inte konstigt att muzungus blir måltavlor för väskryckning av fattiga ugandier.

Det var nog idag chocken kom. Jag vet ju om att det inte är en så stor grej egentligen, jag blev ju knivrånad i Sydafrika så man har ju varit med i spelet förut. Men det här kändes annorlunda. Det var så mycket mer intimt. Han struntade totalt i att han drog mig längsmed grusvägen, att min klänning åkte upp och att jag skrek för fulla muggar. Det var otroligt obehagligt, och framför allt väldigt kränkande. Det var så främmande att denna unga man verkligen inte hade någon sympati för en ung kvinna som mig själv, att han endast såg mig som en inkomstkälla och det spelade liksom ingen roll om han skadade mig i processen. Jag var trots detta väldigt lugn igår kväll, och även idag när jag traskade in på jobb som vanligt. Jag har ju bara skrapsår längsmed benen och det kommer jag ju överleva. Jag hade inte en tanke på att åka till sjukcentret förrän ambassadören insisterade på grund av den höga infektionsrisken. Och sen ringde jag pappa och grät(!) och snyftade "pappa jag vill hem!". Haha. Varpå pappa svarade "men gumman du kommer ju hem och hälsar på i december". Mina älskade, underbara föräldrar. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem.

Hur som helst, kan vi ta och tänka på alla de människorna världen över som inte ser någon annan utväg än att stjäla från sina medmänniskor. Stöld kan aldrig rättfärdigas, men det betyder inte att man inte kan förstå det. Jag sympatiserar otroligt med den unga man som överföll mig igår för att stjäla min egendom. Jag kan inte sätta mig in i hans situation. Jag pluggar på ett av världens bästa universitet, jag har ett tryggt socialt nätverk, jag har pengar på bankkontot och jag har dessutom möjligheten att flyga kors och tvärs världen över för att jobba gratis. Jag känner inte denna man, men jag kan bara tänka mig hur olika våra förutsättningar i livet har varit. Som ung och outbildad i Uganda finns det få möjligheter att ta del av den knappa arbetsmarknad som finns. Så ja, jag är inte arg. Jag är förtvivlad. Hur kan världen se ut såhär? Hur kan vi låta våra medmänniskor hamna i en så pass desperat situation där det finns få andra inkomstkällor att tillgå än stöld och dylika kriminella aktiviteter? Min första tanke efter överfallet var "detta beror på kapitalismen, detta hade aldrig hänt i ett socialistiskt samhälle". Och så är det givetvis inte. Men marknadsekonomin måste regleras och människor måste bli inkluderade i samhället. Där har staten en roll som aldrig får förminskas eller försummas.

Denna upplevelse har fått mig att än en gång inse hur lyckligt lottad man är som svensk medborgare. Det är verkligen ett lotteri. Våra roller hade lika gärna kunnat vara omvända, och jag är så otroligt tacksam att jag aldrig har behövt ta beslutet att medvetet såra eller skada andra människor för att kunna finansiera mitt leverne.

2013-10-31