26/2

Att bo i Uganda är ibland en utmaning, och av olika anledningar en ganska påfrestande sådan. Under mina första två månader här var det bristen på trådlöst internet och de eviga strömavbrotten som utgjorde de allra största och mest frustrerande utmaningarna i mitt dagliga liv. Sedan fyra månader tillbaka bor jag dock i en betydligt billigare och mer central bostad, och här har vi även tillgång till trådlöst internet och som kronan verket finns här även en generator(!). Vilken lyx! Utmaningarna utanför hemmet består givetvis. Bristen på trottoarer och kollektiva transportmedel är nog det som påverkat mitt dagliga liv mest av allt. Uppskattningsvis är jag och min boda boda-förare med om två trafikolyckor per dag, mer eller mindre allvarliga. Givetvis går det inte att gräma sig för mycket över detta - mitt alternativ skulle vara att inte bo i Kampala över huvud taget.

Det är många småsaker som gjort att mitt liv ser helt annorlunda ut än vad det gör i Europa, men det är ju just därför jag är här - för att leva på ett annat sätt, för att det otänkbara ska bli ens vardag. Aldrig någonsin har jag under min tid i Uganda känt att jag hellre skulle bo någon annanstans.

Förrän nu. Sedan den ugandiska presidenten under måndagen skrev under det som i folkmun kallas för Anti Homosexuality Bill (AHB) har Kampala känts mer ansträngt, som att det ligger någonting av en hätsk natur i luften. Dagen efter att AHB blivit signerad av presidenten publicerade en av Ugandas större tidningar namn, bilder och beskrivning av vad de kallade "Uganda's 200 top homosexuals". Föga förvånande bidrar detta till lynchstämningen och redan igår eftermiddag kom det overifierade uppgifter om att en grupp ugandier har överfallit ett homosexuellt par, med resultatet att en av de två männen dog. Att han blev ihjälslagen.

Jag är övertygad om att detta är ett politiskt utspel från makthavarnas sida, mina ugandiska vänner skrattar och säger att lagen är ogenomförbar. Det må vara sant i teorin att delar av lagen är ogenomförbar, för hur kan man egentligen bevisa att någon "have the intent to engage in a sexual act with a person of the same sex"? Givetvis är det också oförmågan att kunna bevisa ovanstående som gör denna lag så farligt godtycklig.

Mitt i allt detta har debatten om biståndet fått nytt liv. Det är jättebra tycker jag, biståndet bör och ska vara föremål för debatt och granskning, dock saknar jag en nyanserad bild i media. Ett antal europeiska regeringar har valt att stoppa utbetalningar av biståndsmedel till delar av de ugandiskt statliga projekt och institutioner vilka man tidigare stöttade. Det sänder en skarp signal till den ugandiska regeringen, men samtidigt får man inte glömma att det inte är de ugandiska politikerna som lider när pengarna sinar. Att omdirigera biståndsbudgetar till att endast stötta det civila samhället - vilket ingen utvecklingspartner, varken bi- eller multilateral, har gjort - är problematiskt av flera anledningar. Detta inte minst då biståndsmedlen uppgår till stora summor, så pass stora att det är tveksamt om det civila samhället skulle klara av att absorbera medlen på ett sätt som uppskattas av utvecklingspartnerna på båda sidorna. Det är en viktig fråga som alltför ofta glöms bort när svenska journalister begär att den svenska regeringen omdirigerar biståndsbudgeten. Det finns många frågetecken som ska redas ut innan man kommer fram till ett beslut, och frågeställningarna är allt annat än enkla.

Givetvis är kärnfrågan de utsatta. Människan. Det är det viktigaste av allt. Jag finner det underligt att någon över huvud taget kan vara 110% säker på sin sexualitet, man blir väl kär i en människa och inte i ett kön? Eller? Jag tror det. Verkligen gör jag det. Den nya lagen skrämmer mig, på ett politiskt, professionellt och personligt plan. Jag var så otroligt kär i min ex-flickvän. Hon var den bästa jag visste och tanken på att det finns människor i Uganda som känner exakt så om sin älskade och därför per automatik riskerar att spendera resten av sitt liv i ett av Ugandas fängelser, den tanken skrämmer mig så. Den övervägande känslan är utomordentlig förtvivlan. Människans förmåga att älska är det som inger mig hopp. Att förtrycka kärlek är för mig en otroligt olycklig paradox, och det får mig att känna mig mer främmande för Uganda är någonsin förut.

Störst av allt är kärleken. Eller?

jag och hon.

kärleken, 2010.