Knappt har jag varit i Uganda i ett halvår innan det än en gång börjar klia i fingrarna. Rastlösheten, längtan efter att få lära känna något nytt, den överger mig aldrig. På gott och ont. Jag är aldrig så uppspelt och förväntansfull som när jag läser om olika arbetsplatser ute i världen. JPO, JPD och BBE, akronymer som inte betyder mycket för gemene man men som inger mig hopp om framtiden. Och om äventyr och galenskaper. Det rimmar illa med min intensiva längtan efter egen lägenhet och nybakat bröd på söndagsmorgnarna, men det är nog så livet är. En paradox.
Just nu är Nigeria högt på listan, fast helst av allt skulle jag vilja flytta till Senegal. Mellersta Östern, som en gång var den absoluta drömmen, har fått ge vika för Västafrika. Västafrika, synonymt med "mer av allt". Åh. Folk talade om The Africa Bug innan jag flyttade till Uganda, men jag förväntade mig knappast att bli biten. Det var ju trots allt i Mellanöstern, helst Iran, där min framtid fanns. Jag vill fortfarande till Iran - såklart - men mest av allt vill jag lära mig franska, det där förbaskade språket, så jag kan flytta till Senegal för att arbeta i ett år eller två, innan det bär av igen. Rastlösheten överger mig aldrig, på gott och ont. Den gör mig förväntansfull och stressad, på samma gång. Det finns så mycket att se, så mycket att göra.
Ja.. Yolo, så hur ska man hinna med allting egentligen?
Om två veckor tar vi bussen till Rwanda.
No comments:
Post a Comment