5/5

Serien Sex and the City stör mig något fruktansvärt. Jag inser att det kan anses vara något sådär kontraproduktivt att aktivt irritera sig på något som fiktion, men trots alla awards och rewards så kan jag efter att nyligen ha genomlidit ett avsnitt inte låta bli att fascineras över den fullkomliga idioti som SATC till synes stolt representerar. Jag antar att TV-serien på något makabert sätt har presenterat det faktumet att även singel-kvinnor kan ha ett sexliv, något som dock endast torde sig upplevas som revolutionerande i ett av västvärldens relativt många länder, det vill säga det land som våra barn blir hjärntvättade till att tro är det ultimata västerländska landet, även känt som Amerikas Förenta Stater (vilket givetvis är helt fel då AFS troligtvis är det minst liberala landet i väst, men det är en annan historia). AFS annars generellt konservativa syn genomsyrar hela denna serie som utan att överdriva särskilt mycket spottar feminismen rakt i ansiktet (note: detta kommer inte från en radikalfeminist som hatar alla män).

1. Besattheten av män
Jag har ingenting emot förhållanden, till skillnad från min mycket goda vän Lycke Claesson som tycker det är dags för mig att dumpa mitt monogama förhållande för att istället utöva polygami. Alltså, jag älskar att hänga med min kille och det är klart att man ska sträva efter att ha bra och nyttiga relationer i sitt liv. Dock förefaller inte detta sig synonymt med den besatthet av män som kvinnorna i SATC verkar lida av. Hatten av för att karaktärerna åtminstone är fokuserade på olika saker hos männen (pengar, sex, giftermål) men den gemensamma nämnaren är utan tvekan att det man strävar efter är något endast män kan leverera. Livet som kvinna enligt SATC handlar knappast om att förverkliga sig själv. Det handlar mest om män faktiskt. Uppfriskande!

2. Sexet
Ja jävlar va de ligger. Inget fel med det, men serien misslyckas kolossalt med att ta upp negativa aspekter av sex. Och nej, jag talar inte om problem som när ens dejt vill att man ska slicka honom i trean, utan mer medicinska och kanske aningen mer filosofiska bekymmer såsom könssjukdomar, graviditeter, abort, preventivmedel etc. Detta tas upp endast i en handfull av de (alldeles för många) avsnitten och det krävs inte ett geni för att inse att detta ger unga människor, tjejer såväl som killar, en aningen skev bild av hur det egentligen är att ligga runt. SATC verkar inte tycka det är något fel med oansvarigt sex då en av karaktärerna inte ens kunde räkna alla sina sexpartners sedan hon sist hade testat sig för könssjukdomar. Detta ska tydligen ses som "roligt". Ja, för HIV känns ju jävligt kul.

3. Gnälliga/intelligensbefriade kärringar
De kvinnliga karaktärerna i SATC är de absolut mest själviska pesoner jag någonsin stött på, fiktiva eller ej. Relationer, oavsett av vilken sort, kan man ju tycka bygger på teamwork. Inte i Sex and the City. Där är det kvinnan som bestämmer, på ont och ont. Och gud nåde den man som inte rättar sig efter reglerna. Då vänder kvinnorna på Manolo Blahnik-klacken och spenderar resten av veckan med att gnälla över den osammarbetsvilliga karlen. Och på tal om skor, Carrie är uppenbarligen inte bara jävligt gnällig utan också totalt intelligensbefriad. Att köpa skor för $40.000 kan kanske, möjligen, eventuellt försvaras om man är snorrik (nä förresten, finns inga ursäkter) men att göra det utan att ha några besparingar och därför bli hemlös... Kontentan är att Carrie är stendum i huvudet, vilket gör att hon tvingas gå till sitt ex - den stora, starka, ansvarsfulla mannen - för att låna pengar. Carries kapital har ju som bekant gått till att köpa skor, detta livsnödvändiga element för att vara en "självständig" och fabulös kvinna i dagens New York.

Den fundamentala frågan är då givetvis - är det HBO's uppgift att utbilda yngre generationer om självförverkligande, ansvarsfullt sex och god ekonomi?
Kort och gott - nä.

Och så var det med det.