Wednesday 9 October 2013

9/10

Jag har fortfarande inte varit utanför Kampala. Det irriterar mig, det finns så mycket att se och så mycket att uppleva. Hittills har jag mest sett svettiga dansgolv och exklusiva hotellpooler. Det gör kanske inte så mycket, så länge det andra också kommer. Det riktiga, och majoritetens verklighet. Jag åker till Zanzibar nästa helg. Det ska bli jättekul, en av mina SOAS-vänner är där för att plugga swahili under sitt utbytesår. Det kommer att bli som att få en bit av hemma fast här. Och så vill jag snorkla, och bada i levande vatten. Jag älskar havet, jag gör verkligen det. Det känns frustrerande att ha Lake Victoria så nära men ändå så långt bort. Hon är inbjudande, och det är trist att inte få gå ner i henne.

Det var demonstration här igår. På vägen hem från jobb körde vi förbi massvis med bodas (alltså motorcykeltaxis) som hade slutit upp i protest mot ett beslut om införandet av skatter. Det var fascinerande att se så många bodas på ett och samma ställe. Hur många där var vet jag inte riktigt, P sa alltid att jag har världens sämsta uppskattningsförmåga. Och så är det nog. Där kan ha varit 200. Eller 2000. Många var där iallafall, och jag sympatiserar med dem även om jag också förstår att Uganda har ett ofantligt stort problem med skattesmitning och informella arbeten där inkomsten inte taxeras. Endast 13% av Ugandas BNP kommer från skatter. Samma siffra för Sverige är ungefär 50%. Problemet med betalningen av skatter är inte heller endast ekonomiskt, utan även politiskt. Som sagt, no taxation without representation. Varför ska man bidra till ett samhälle som inte bidragit till en själv? Vart går ens skattepengar? ”Don't ask what your country can do for you, ask what you can do for you country” fungerar strålande i ett samhälle där utbildning och sjukvård är en självklarhet för alla, men i länder som Uganda och USA fungerar detta motto mindre bra.

Jag tror jag kommer stanna i Uganda till augusti 2014. Min sista månad i Europa var lite som ett magplask. Jag hade en plan. En jättebra plan till och med. Men den funkade inte och nu finns det egentligen inte så mycket att återvända till i Europa förrän i september 2014 när jag ska börja plugga igen. Storbritannien känns som hemma, men det är ett dyrt land att återvända till utan jobb eller studier. Sverige har jag inte bott i på flera år och det känns minst sagt ologiskt att flytta dit för ett halvår eller så. Nä, jag tror jag stannar här. Uganda känns fortfarande inte som mitt och det vill jag att det ska göra. Om jag hade återvänt till Europa efter praktikens slut hade det inneburit att hälften av min tid i Uganda har gått när jag kommer hem från Zanzibar om två veckor. Det känns helt absurt och inte bra alls. Det finns så många spännande saker att uppleva här. Jag vill åka till Hoima och göra fältstudier om oljan, jag vill åka till Gulu och göra fältstudier om repatrieringen, och så vill jag åka till Sippi Falls som tydligen ska vara strålande vackert. Ja, det finns många ställen jag ska hinna se och uppleva innan min tid i Uganda kommer till sitt slut. Och jag har en ny arbetsplats på gång, vilket kanske är det mest spännande av allt. Jag älskar mitt nuvarande jobb, det är det absolut bästa med att vara här. Det är så trist att det tar slut snart. Men sånt vill jag inte skriva om.

Jag fick förresten en ny flatmate i helgen. Hon kommer från London, eller ja egentligen kommer hon från Sudan men hon har bott i Storbritannien så långe att både hon och jag tycker hon är brittisk. Lyckan att ha en bit av London – hemma - här i huset är obeskrivlig, och ganska oförklarlig också. Jag lider av en kontinuerlig hemlängtan men för den sakens skull vill jag inte hem. Jag vill inte hem, jag vill vara här. Det är ett äventyr, och mest av allt är det ett äventyr för man lär känna sig själv på så otroligt många nya sätt.


Mitt hår har blivit fem nyanser ljusare sen jag kom hit, och min hy lika mycket mörkare. Idag när jag åkte boda hem fick jag syn på en blond, brunbränd tjej i backspegeln. Hon log jättestort och hennes hår var överallt. Då började jag skratta åt mig själv, tänk att man sitter sådär på en motorcykel i det djupaste Afrika. Med håret i vinden och ett stort och löjligt grin på läpparna.

2 comments:

  1. Eh, fett om du skulle vara kvar om/när jag kommer och är ensam och skrajsen? Och fett ändå, att bo i Afrika liksom! Och ÄLSKAR att du bloggar igen!

    ReplyDelete
  2. Ja tänk vad fint det hade varit! Hoppas du lyckats göra någon research och har kommit lite närmare the pearl of africa :)

    ReplyDelete